• Naturliga kosttillskott
  • Fri frakt inom Sverige
  • Snabba leveranser

Få upp till 8% bonus och fina erbjudanden!  Bli medlem nu

Martin Melin - Det är kul med träning
Träningstips

Martin Melin - Det är kul med träning

Martin Melin - Det är kul med träning

 

Det ska vara kul att träna. Det ska kännas glädje i hela kroppen och framförallt i huvudet inför ett träningspass. Träning får aldrig bli något tvång.

 

Det är något speciellt med att känna kroppen jobba, oavsett om det handlar om styrketräning där muskelfibrerna dras sönder och blodet i venerna får musklerna att svälla eller om det är löpning i kuperad mark där lungorna får bekänna färg och pulsen skena. Känslan av att få ta ut sig är svår att beskriva, för den som aldrig upplevt det. Att känna att man har en bra dag, när det känns lätt, när det är som att hamna i en bubbla, när ingenting runt omkring stör. Vikterna bara flyger upp, fler repetitioner än vanligt, några extra kilo på stången, en sån dag – en stark dag. På bänken i omklädningsrummet efteråt, svettig, utpumpad, svepandes en halvliter proteinshake. Pusta ut och luta huvudet bak mot skåpsdörren.

Livet!

 

Jag har alltid varit fysisk. Som liten höll jag på med många olika sporter; tennis, brottning, ishockey, karate och segling. Jag gillade tävlandet och utmaningarna. Jag gillade att pressa mig själv och strävade alltid efter att vinna.

När jag blev äldre fanns inte tiden för att fortsätta med så många sporter utan jag började spela golf istället. Väldigt långt ifrån svettdoftande omklädningsrum och jargongen i bussen till bortamatchen. Men tävlingskänslan finns där i golfen, att få den där lilla, lilla bollen i det där lilla, lilla hålet på så få slag som möjligt. Och nästa runda göra om det, fast lite bättre. Golf är inget man blir svettig av men man får gå en mil i alla fall.

 

Jag har även hållit på med styrketräning de senaste trettio åren. Fram till för några år sedan var det tung styrketräning som gällde, med få repetitioner. Och det var okej att fuska med vikterna, bara det var tungt. En bicepscurl blev lika mycket träning för ryggen och i bänkpressen fick benen och höften bidra. Latsdrag utfördes med hela kroppen. Tungt skulle det va! Men så för några år sedan kom jag i kontakt med en personlig tränare för första gången. Det var på ett gym och han gick förbi mig medan jag höll på och slita med en tricepspress. Tungt som bara attan såklart, både axlar och bröst fick hjälpa till för att få vikterna att röra sig.

 

”Du och jag skulle behöva prata”, sa han och småskrattade lite innan han gick vidare.

Jag blev nyfiken på vad han menade och bokade upp ett gäng timmar med honom. Och det gjorde skillnad.

 

För varje tillfälle vi sågs började jag mer och mer förstå vad träning handlade om, och kanske framförallt styrketräning. På bara ett halvår hade jag trimmat ner min kropp och fått en mer slimmad figur med muskler som definierades.

Något år senare kom jag på att jag ville bli ännu mer hård i kroppen, så jag började löpträna. Till att börja med blev det rundor på 4-5 kilometer, vilket för mig var långt. Tempot jag höll var måttligt och tiderna inte allt för imponerande. Jag fick verkligen svart på vitt att min kondition sög.

 

Jag satte upp ett mål. Jag skulle bli så pass bra i löpning att milen inte skulle kännas långt och att halvmilen skulle klaras av på under 25 minuter. Jag bestämde mig även för att sikta högt – jag skulle springa Lidingöloppet. Maxtiden för detta tre och en halv timme.

Långsamt, långsamt började jag känna av hur min kondition blev bättre och bättre. Jag plågade mig ibland med att springa på löparbanorna på idrottsplatsen där jag bor. Varje varv är 400 meter och vid ett tillfälle blev det 20 varv. Det är mentalt jobbigt att springa runt, runt kan jag lova. Men efteråt stärker det av att ha gjort det.

 

Efter några månader på flackt underlag kände jag mig redo för skogen, Lidingöloppet är ju ändå ett extremt kuperat terränglopp. Jag hittade två slingor som jag gillade: den avslutande sträckan på Lidingöloppet ute på Lidingö som är en mil samt sexkilometerslingan i Ågesta.

Det spelade ingen roll ifall det var höst och regn, kall vinterdag, eller 25 grader och sol – jag sprang. Och jag sprang. Och jag sprang. Två pass i veckan blev tre pass, halvmilen blev till milen. Och tiderna blev bättre och bättre. Till slut nådde jag två av mina mål – halvmilen på 25 minuter (24.30) och milen på 55 minuter. Båda tiderna i kuperad terräng.

 

Så i höstas sprang jag då Lidingöloppet, ett och ett halvt år efter att jag började löpträna. De först två milen klarade jag av på två timmar och tio minuter. Jag höll mitt tempo och min ”gameplan”. Siktet inställt på att öka sista milen och jag kände att en sluttid på 3.15 låg inom räckhåll.

Men. Tyvärr gick mina knän sönder efter två mil. Sista milen fick jag halta runt. Jag kunde inte böja högra knäet och såväl utförsbackarna som uppförsbackarna blev plågsamma. Jag fick verkligen bita ihop för att inte bryta loppet. Men sån är Lidingöloppet, den sliter på både kropp och själ. Och jag tog mig runt.

 

Idag, en månad efter loppet har jag fortsatt att springa, men nu bara två pass i veckan, och med noll krav på tid eller tempo. Istället har jag ökat dosen styrketräning, och till sommaren 2018 får vi se om jag når det målet jag satt upp då – att vara tightare än aldrig förr.

Liknande artiklar